Jag tog upp den och provade den och...

den satt som en smäck.

Jag funderar om jag skulle kunna ha den nu igen, på ett annat bröllop. Färgen och snittet håller ju fortfarande trots att 35 år gått.

Tänk så roligt det skulle vara att ännu en gång få bära en klänning som min mor sytt Eftersom hon också ska vara med på samma bröllop så vore det ju dubbelt roligt...

Men ...jag undrar blott...Kan jag det ...?

Min mor har sydd mycket fint genom åren. Hon sydde alla våra kläder när vi var små...Hon sydde om och tog till vara allt hon kunde.

En gång sydde hon en kostym till min bror av en gammal överrock som farfar vuxit ur.

Den brudklänning jag bar när jag gifte mig var också i viss mån designad av min mor.

Den sydde hon till min systers bröllop först, och 6 år senare använde jag den. Lite ändringar, för den var för stor,  och för kort för mig först. Med lite askungehjälp..och vi ska sy och vi ska fixa.....

så blev den en dröm för mig också...

Så duktig hon varit lilla mamma. Hon sydde mycket till min farmor också.

Västklänningar och dräkter och t.o.m en kappa sydde hon till farmor en gång.

Så  kanske på något sätt skulle cirkeln slutas om jag vågade ta på mig klänningen som är

35 år gammal...

Rea på Dennys Home...

Sovrummet har antagit stilen " Marint !

Den här dikten är skriven av en äldre långvårdspatient i Skottland.

Hon såg inte ut att intressera sig för omgivningen utan satt mesta tiden och stirrade ut genom fönstret.

Efter hennes död hittades dikten bland hennes papper
Den manar tycker jag till eftertanke

Vad ser ni systrar, vad ser ni; säg?

Vad tänker ni inom er, när ni tittar på mig?

en knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,

osäker om vanor, med frånvarande blick

som spiller ut maten och inte ger svar,

när ni muttrar om henne som aldrig blir klar. 

Ser inte ut att märka vad ni gör

och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,

som viljelöst låter er göra hur ni vill

med matning och tvättning och allt som hör till".

Är det så ni tänker, när ni ser mig; säg?

ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mig.

Jag skall tala om vem jag är,

som sitter här så still,

som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor

som älskar mig och min syster, och min bror.

En sextonårsflicka, smäcker och grann,

med drömmar att snart få möta en man. 

En brud nästan tjugo-mitt hjärta slår en volt,

vid minnen av löften jag givit och hållit.

Vid tjugofem - ännu har jag egna små

som behöver mig i hemmets lugna vrå. 

En kvinna på trettio, mina barn växer fort

och hjälper varandra i smått och i stort.

Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut,

men maken är kvar, och glädjen är ej slut. 

Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,

åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.

Jag går emot en framtid i ensamhet och nöd

De mina har nog med att ordna med sitt,

men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym, när man är gammal och krokig,

får en att verka en aning tokig. 

Nu är jag bara en gammal kvinna

Som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.

Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta. 

Jag minns min glädje,

jag minns min smärta,

och jag älskar och lever om livet på nytt.

Jag tänker på åren de alltför få

som flytt

och accepterar kalla fakta att

inget kan bestå. 

Om ni ÖPPNAR era ögon; systrar,

så ser ni ej

bara en knarrig gumma.

Kom närmare,

se MIG!

2009-03-11 @ 11:40:39 Dikter Permali

I helgen är det 1 år sedan Moffi flyttade till hundhimlen

jag ligger här ensam i mörkret

Allting är tyst

Jag hör inte dina trippande steg mot trägolvet längre

Bara tystnaden

Jag minns de gamla minnena av dig

Då livet känndes lättare

För då hade jag ju dig

Då livet känndes mörkt och kallt

Kom du med all din kärlek

Och lyfte upp mig

Och livet blev åter ljust igen

Nu när du är borta är det svårt att se

Det ljusa i livet igen

Men jag ska gå vidare

För jag vet att det kommer att komma en dag

En ny morgon

Då livet känns lite lättare igen

Och jag kan le igen

Jag ska minnas dig med glädje i stället för sorg

Och tänka på allt roligt vi gjort

Och minnas dig som den älskvärda vän du var för mig

Jag kommer aldrig att glömma dig så länge jag lever

Och jag vet att vi syns igen

Till dess

Kom i håg att Matte älskar dig

Till minne av min bästa vän och hund Mofasa Moffi de la Chan 1/10 95 - 13/3 2010

Som lämnade oss för 1 år sedan






Men Matte HAR gått vidare och det HAR kommit en ny dag....



och en  ny liten .....MOLLY ....som sprider glädje och kärlek i vårt hus.....

och lilla moffi ler i sin himmel

Fåglarna välkomnar oss när vi kommer ut

"det är vår det är vår"  sjunger dom. Visst är det lättare att andas då.

Ute vill man ju vara nu extra mycket av flera anledningar.



Husse river köket...

så jag får sätta igång att leta klänning snart..Jag vet hur jag vill att den ska se ut, men jag vet inte vart jag ska hitta den...

Men det finns ju en del att leta i ...annars finns ju " The big apple " inom en snar framtid.




Molly har fått en ny leksak som måste provas. Så vi tar bilen och




åker ner till Sickla


Molly får prova sin frisbee på isen




och Hurra ! va hon blev glaaaa




På hemvägen svänger vi förbi Vallins Cafe och köper med oss Hallonbakelser......


Nu ska jag dyka ner i nån av mina reaböcker en stund medans husse bygger och Molly sover

Personalen drog i gång aktiviteterna på Sjöjungfrun

 I GÅR 10:39 De har åkt Botniabanan, besökt älgfarmen, gått på restaurang – varje vecka nya utflykter. Anställda på Sjöjungfruns demensboende har startat ett projekt för sina yngre boende – som annars lätt glöms bort.

Det är ingen brist på aktiviteter på Sjöjungfrun. I hallen sitter schemat, det är sittjympa, bingo och inomhusboule, flera saker varje dag. Men det mesta är anpassat för de äldre.

Undersköterskan Berit Innala drog med sig några arbetskamrater på en kurs där de fick lära sig starta projekt. Och resultatet blev projektet ”Levande vardag”, med aktiviteter för de yngre.
– Det föll sig naturligt, då vi hade så många under 65, säger Berit Innala.

Varje onsdagseftermiddag ger sig tre ur personalen iväg på utflykt med sex boende. Uppslag får de bland annat från enkäter till de anhöriga, och förstås genom att fråga de boende direkt.
På första utflykten åkte de till en restaurang och åt buffé. Där visade det sig att alla kunde ta mat själva. Så då började de göra så även hemma på boendet.
Alla är överens om att det behövs särskilda aktiviteter för yngre personer med demens.

– De har ju all energi och kraft kvar, säger undersköterskan Karl-Gösta Karlsson.

Det behöver inte vara så märkvärdiga aktiviteter. Små saker, som att gå på kafé eller promenera, är ofta lika bra. Det viktig­aste är att man kommer iväg och får se något annat.

Alla anställda är med och planerar och genomför aktiviteterna, i grupper om tre personer från olika våningsplan. Det ökar sammanhållningen att folk som inte jobbar så mycket tillsammans hamnar i samma grupp.

– Det har blivit en annan stämning i personalgruppen. Förr hade vi inte så mycket gemensamt, säger Berit Innala.
Den stora kostnaden i projektet är vikariekostnad. Just nu har de pengar för halva året. 
– Vi hoppas att projektet ska bli en del av den ordinarie verksamheten, säger Kristina Dahl. 

Marinblått är min melodi.....

Ikväll har jag städat vårat badrum och införskaffat nya handukar....

Marinblått, rött vitt....

Marint....kan det vara för att jag längtar till våren


Frääääääääääscht


I sovrummet drömmer jag  nu om ett vitt överkast från just denna butik...men först måste våra sovrumsväggar bli något annat än " Stockholmsvita"....jag vet att det finns en nyans som heter så..men jag tycker Stockholmsvitt är smutsigt vitt och det är våra väggar i sovrummet....om du frågar mig....