Utkast: Nov. 12, 2010
utan rubrik...
Här om dagen träffade jag en gammal god vän . En vän som jag inte träffat på många många år.
Hon berättade om sitt liv...om sina fina barn som växt och som blivit stora sen jag såg dom.
Hon berättade om sitt fantastiska spännande framgångsrika arbete, sina projekt och sina framtidsdrömmar i sin karriär.
På kvällen sen fann jag mig själv sittande med tårarna stömmande utför mina kinder.
Inte för att jag avundades henne eller kände någon avundsjuka....nej det ligger inte för mig...Jag mår bra av att höra att det går bra för folk runt omkring mig...
Men jag blev ledsen för min egen del.
Jag tänkte på mitt liv och vad som hänt under dom år som gått sedan jag såg henne.
Jag undrar hur många som förstår..som verkligen förstår vad arbetslöshet och sjukdom gör med ens självkänsla.....
När man varit sjukskriven i flera år, och när man efter att ha rehabiliterars ska försöka återgå ut i arbetsmarknad men in i något nytt...något som man inte har erfarenhet av...
Då !
visar det sig verkligen var självkänslan och självförtroendet tagit vägen. Hur attraktiv är en 50 åring med ständig kronisk värk...en 50 åring som arbetat med vård och omsorg , som tycker att det är det enda man kan... men inte längre klarar av rent fysiskt...
Hur attraktiv är man då ute på arbetsmarknaden...
Då känner man sig misslyckad , förbrukad och värdelös.....
Jag lägger mig i ett bad och låter tårarna strömma fritt.....
Sen tar jag nya tag...och fortsätter kämpa med och för min självkänsla och mitt självförtoende
Jag ger inte upp.....aldrig ger jag upp.
Detta skrev jag i ett inlägg i min förra blogg för några år sedan...
I dag aktuellare än någonsin för så många människor
