I morgon är en annan dag
Hemma efter en vecka på gården.
En vecka som innnehöll mycket annat än vad jag hade tänkt.
Men så är det här i livet ! Det blir inte alltid som vi tänkt oss.
Nu sitter jag här vid min favoritplats i köket, och försöker sumera mina tankar .
En lång dag är snart slut.
Vi har nästan 70 mil att åka, och idag var det väldigt mycket trafik efter E4an, och en och annan olycka som får en att tänka på hur oerhört skört våra liv ändå är.
Så lite lite och livet kan ta en helt annan vändning.
Jag har märkt att jag blivit mera blödig med åren, känslorna åker berg och dalbana, och sorg och glädje som ändock är en så fundamental känsla i våra liv spelar stora spratt med mig
Jag bli berörd på ett helt annat sätt idag...även om jag alltid varit ganska så känslosam
Att ta adjö av mor blir svårare och svårare för varje gång, och klumpen som jag försöker svälja blir större och större.
Min känsla av att inte räcka till blir också större...jag slits nästan itu ibland när jag tänker på att jag skulle velat vara där uppe nära...nära mor och nära bror
Mor som blir lycklig av att få gå ut, känna vinden i sitt ansikte och smekas av vårsolens strålar, och som inte så ofta får tillfälle att göra just det.
Som önskar att någon ska komma och prata med henne , och inte så ofta händer det.
I kväll överväldigas jag av känslor som inte är känslor av glädje och skratt....
Men så är ju just livet...
Ibland tror man att man ska dö rent utav ...Men livet går vidare
och i morgon är en annan dag
Jag förstår dig vännen, fy för den lede att känna att man inte räcker till! Jag förlorade ju mina föräldrar tidigt, men jag hann tänka många tankar eftersom jag bodde här i Sverige och de bodde i Finland.
Finns det ingen "väntjänst" på orten där din mor bor? Här har dom något sådant, där folk åker hem och umgås en stund med andra som inte kan röra sig ute själva eller går ut och går med dem.
Kramen
Älskar dig! Du är den finaste som finns
Så fin du är!
Nog förändras vi med åren o ser saker på helt andra sätt än i ungdommens dag. Att inte räcka till är en jobbig känsla. De e så mycket man vill, så mycket man ska, så mycket man borde. Men de viktigaste är nog ändå att finnas för sina nära o kära, så mycket man bara kan. Oh de blir ju jobbigt när man bor så långt ifrån varandra som Ni gör.
Men de e ju livets gång..
En liten tunn tråd är nog livet, synd bara att inte alla kan inse de och vara lite rädda om sig själva o andra. Se bara i trafiken:)
Kramiz
Det är jobbigt när föräldrarna blir gamla och ensamma och man bor långt borta. Men Britt du har alltid varit underbar mot dina föräldrar och nära och kära, tänk på det. Du har lektor ett gott ord att säga om alla. Hag blev så rörd när du skrev om mammas pannkakor. Du har en stor själ, som du ka vara stolt över .
Jag förstår dig Britt, men du har gjort och gör allt man rimligtvis kan med tanke på omständigheterna
Det är svårt att se sina föräldrar tackla av, kanske det svåraste och när man bor en bit ifrån så blir det ju naturligtvis ännu svårare
Ha förtröstan Britt
ja...men visst är det väl ändå detta, att kunna känna alla dessa känslor, som visar att livet trots allt är värt att leva...Kram fina du!
Va trist att Du är sjuk! Hoppas du kryar på Dig snabbt.
Ibland önskar man att man kunde dela sig i två delar för att hinna med att vara på alla ställen som man vill vara på. Jag förstår att Du känner som Du gör när Ni måste vända hemåt efter att ha varit uppe på gården. Kan Du ha telefonkontakt med Din mamma? Eller skriver Du kanske brev till henne.
Det måste vara svårt att inte vara på nära avstånd.
Men vad ska man göra??
Ha det gott min vän och krya på Dig som sagt.
Varm kram från mig.
Åsa.
Kram fina du
Så skönt att se att fler än jag känner så. Att inte räcka till... Jag förstår precis.
Ja du Britten,jag kan förstå din oro över att inte räcka till. Men du behöver inte känna frustration över detta. Du är nämligen en fena på att hjälpa och stötta andra. Om du bara försökte tänka lite mera på dig själv, så skulle du må lite bättre.
Nu måste du vila och blir frisk från förkylningen.
Visst är det jättejobbigt att bo så långt bort från sin älskade mamma,,,jag vet. Men du kan inte alltid vara där, du har ju regelbunden kontakt med henne. Hon känner ändå att du finns där för henne.
Ja vissa dagar är det bara neråt. men som du skriver, det är väl det som är själva livet..
En annan dag mår du bättre min goaste finaste vän.
Sänder dig lite stärkande kryapådigkramar..
Tittar in för att önska Dig en skön helg!
Kram till Dig min vän!
Åsa.
Jag känner igen det där, när jag bodde i norr och mina föräldrar söderut, också 70 mil från mig. Idag när de är borta, är jag så glad och tacksam över alla resor jag gjorde, alla fina minnen och allt roligt vi hade, trots avståndet. Jag tror det är mycket värre för dem som inte bryr sig om att resa pga avståndet eller andra förklaringar. Mor och far kom ofta upp till Västerbotten och det är många ställen där som får mig att tänka på dem, när jag återvänder, numera som besökare. Ha det gott!
Tomorrow is the hardest and hopeful day as I can see!
